Släkt farfar

Familj 2

Farfars morfars farfars far

Per Jonsson f 1680 d 1733, nämndeman,

# se fotnot 1, bor ännu 1703 i Ödm.torp och 1705-1710 i Götestorp men har flyttat till Ödm.torp 1712 igen, gift 2 ggr, andra g 1730 med Britta från Ödm.torp, gift första g 1705 med Maria Svensdotter, # se fotnot 2

barn med Maria

Jon Persson f 1710, se fam 6

Germund Persson f 1712, se fam 3

Abraham Persson f 1716, se fam 7

Elin Persdotter f 1718

Elisabeth Persdotter f 1723

barn med Britta

Jon Persson f 1731, antecknad som lilldräng 1736

Maja Persdotter f 1732, se fam 8

 

SLÄKTTRÄD LÄNGRE NER PÅ SIDAN

Fotnötter sist på sidan

Familj 1

Farfars morfars farfars farfar

Jon Germundsson f ca 1642 känd i Ödmundetorps rusthåll 1671 då han är ryttare gift senast 1671 med troligen Elin Germundsdotter

barn

Germund Jonsson, född i Ödm.torp i slutet av 1600-talet. Är ryttare 1697 och ännu 1707. Gift senast 1700 med en till namnet okänd kvinna

Per Jonsson f 1680, se fam 2

Sara Jonsdotter f 1682

ej känd efter 1691

Jon Jonsson f 1685

ej känd efter 1691

 

Familj 3

Farfars morfars farfar

Germund Persson f 1712, bor i Fly med fam 1777 men flyttar tillbaka till Ödm.torp 1779, gift första g med Maja Danielsdotter f 1722, dör i rödsot 1773, gift andra g med Annika Danielsdotter f 1742, känd i Ödm.torp från 1775, flyttar med maken o hans barn till Fly men flyttar tillbaka 1779

barn alla i äktenskap med Maja

Daniel Germundsson f 1742

Per Germundsson f 1745 d 1762

Ulrica Germundsdotter f 1753 d 1754

Abraham Germundsson f o d 1755

Jeremias Germundsson f 1757

se fam 4

 

Familj 6

Per Jonsson o Maria Svensdotters, son

Jon Persson f 1710, Bor med familjen i Ödmundetorp till 1749 då familjen flyttar till Yggesryd Åseda socken. Återflyttar från Yggesryd senast 1760. Jon avlider i Stockholm 1765, gift med Maja Stensdotter

f 1716.

barn

Per Johansson f 1735. Är organist 1754 och bor i Ödmundetorp ännu 1759

Sven Johansson f 1737, Flyttar med övriga familjen och är ej känd efter 1749

Jonas Johansson f 1742, tvilling, # se

fotnot 5

Sten Johansson f 1742, tvilling,se fam 9

Elisabeth Johansdotter f 1747, # se fotnot 6

Maria Johansdotter f 1750

Johannes Johansson f 1753

Helena Johansdotter f 1755

Christina Johansdotter f 1758

 

Familj 9

Jon Persson o Majas son, se fam 6

Sten Johansson f 1742, flyttar med föräldrarna til Yggesryd i Åseda 1749 men flyttar till Haddarps Västergård 1782 gift med

Stina Johansdotter f 1742

barn

Johannes Stensson f 1775

Petter Stensson f 1777

Sven Stensson f 1779

Maja Stina Stensdotter f 1782

 

Familj 4

Farfars morfars far

Jeremias Germundsson f 1757, flyttar till Fly 1776/77 och åter till Ödm.torp rusthåll 1779, blir kyrkvärd senast 1804, bor kvar ännu 1821, gift med Christina Carl Magnidotter f 1762, Lemnhult,dotter till Karl Magnus Lindgren, # se fotnot 3

i Torp, flyttar till Ödm.torp, bor där till sin död 1819

barn

Maria Jeremiasdotter f 1782, död i kopporna

Maria Jeremiasdotter f 1785 gift sig 1804 se fam 10

Carl Magnus Jeremiasson f 1788, flyttar till Boatorp Lemnhult 1813, se fam 5

Ulrica Jeremiadotter f 1791

Jonas Peter Jeremiasson f 1795 övertog gården Ödm.torp

Gustav Jeremiasson f 1798

Andreas Jeremiasson Lindgren f 1802, # se fotnot 4

Johannes Jeremiasson f 1809

 

Familj 7

Per Jonsson o Marias son

Abraham Persson f 1716, dräng i Götestorp 1733, gift med

Maria Ingesdotter f 1724

barn

Per Abrahamsson f 1742

Marja Abrahamsdotter f 1745

Christin Abrahamsdotter f 1749

Sven Abrahamsson f 1753

Henric Abrahamsson f 1757

Jonas Abrahamsson f 1760

Lisa Abrahamsdotter f 1763

Inge Abrahamsson f 1767

 

Familj 10

Jeremias Germundsson o Christinas dotter

Maria Jeremiasdotter f 1785, gifter sig 1804 med Johannes Svensson

barn

Sara Stina Johannesdotter f …… gift med Johannes Magnusson Nässja f 1804 d 1875, han var en känd orgelbyggare, # se fotnot 7

 

Familj 5

Farfars morfar

Carl Magnus Jeremiasson f 1788

d 1864, övertog Boatorp 1815, ägde flera bondgårdar och bland dem Boatorp Norrg. Begravd i familjegrav å Lemnhults kyrkogård där en gravvård med hans namn är rest jämte minnesstenar av hans närmaste som också vilar där.

hustru LenaStina från Dagsås d 1834

LenaStina hade en bror som hette Anders Christiansson som ägde o bodde på gården Torp i Lemnhult

d 1882, hade ej barn

barn

son Jonas Peter Karlsson f 1819 o hh från Tånga ägde och bodde på Lellaholm Åseda, deras 4 barn Carl, Klas, Matilda, Edvard

dotter Johanna f 1828 d 1880 gift med Johan P Jonsson f 1822 d 1899

från Ödm.torp, se fam 11

dotter Anna Kristina Karlsdotter f 1822 d 1910, se fam 12

 

Familj 8

Per Jonsson o Brittas dotter

Maja Persdotter f 1732, gift 1754

med JonasEricsson

barn

Annica f 1755, Eric f 1758, Stina

f 1761, Brita f 1765, Pehr f 1768,

Jonas f 1771, Annika f 1775

 

Familj 11

Carl Magnus Jeremiasson o Lena Stinas dotter

Johanna Carlsdotter f 1828 d 1880

gift med Johan P Jonsson f 1822 d 1899 från Ödm.torp

dotter

Matilda Johansdotter f 1848 d 1908

gift med CJ Petersson f 1842 d 1915

från Byrum Tveta

Matilda o CJs

barn bla Hulda Jonsson från Boatorp

Johanna o Johan ägde och bodde i Fagerhult Vesterg innan man flyttade till Matilda

 

Familj 13

Anna Kristina Karlsdotter o Carl Johans

dotter Sofia Carlsdotter f 1849 d 1904 gift med Carl Peter Nilsson Hadderödje Nye f….. d….

barn

Karl Johan Lönner född i Nye bott i Askersund f 1870 d …., # se fotnot 8

Emil Lönner född i Nye bott i Sjunnaryd i Norra Solberga

f 1873 d 1955

 

Familj 14

Anna Kristina Karlsdotter o Carl Johans

son Carl Peter Carlsson f 1854 d 1935 gift med Matilda Johansdotter från Saxhult Vesterg. f…. d…..

barn

Carl, Emil, Albert, Elias Carlsson

Alida, Anna Gerda, Hulda Carlsdotter

Carl äger Berga gård, Emil äger Villan Vännhem Bäckseda

 

Familj 12

Farfars mor

Anna Kristina Karlsdotter f 1822

d 1910 hennes man Carl Johan Nilsson Borsasjögle f 1816 d 1863

övertog Boatorp 1840

Anna Kristinas första äktenskap

barn

Sofia Carlsdotter f 1849 d 1904

se fam 13

Carl Peter Carlsson f 1854 d 1935

se fam 14

Johan August Carlsson min farfar

f 1859 d 1930 se fam 15, se

Amerika-BREV

 

Familj 15

Anna Kristina Karlsdotter o

Carl Johans

son Johan August Carlsson f 1859 d 1930 gift 1894 med

Augusta Edla Karlsdotter min farmor

från Lida Korsberga f 1870 d 1947

 

Familj 18

Johan August Carlsson o Augustas

son

Lennart Myrne f 1909 d 1986

gift med Rosa Myrne f 1915 d 2000

barn

Leif Myrne f 1942

Sven Myrne f 1949

 

Familj 21

Ida Jonsson o Gustavs

dotter

Hilda Jonsson född i Nässja

f…. .d 1923 gift med Robert Karlsson (Brand) Malmö f…..

d 1923, # se fotnot 9

 

Familj 24

Gustav Emil Jonsson f 1866 d 1949 gift med Hulda Petersson f 1871 d 1905 från Byrum de ägde Boatorp sedan 1893 ,

# se fotnot 11

Gustav Emils första äktenskap

son

Gösta Stenhag f 1896 d 1956, se fam 25

 

Familj 16

Johan August Carlsson o Augustas

barn

Filip Carlsson f 1895 d 1976

se fam 17

Herbert Johan Hugo f 29/7 ---

Lennart Myrne f 1909 d 1986

se fam 18

Elis Myrne f 1911 d 1988

se fam 19

 

Familj 19

Johan August Carlsson o Augustas

son

Elis Myrne f 1911 d 1988

gift med Betty Myrne f 1914

d 2006

barn

Göran Myrne f 1948

Gun Engström f 1948

 

Familj 22

Hilda Jonsson o Roberts

son

Hjalmar Gullberg f 30/5 1898

d 19/7 1961, Hjalmar bodde hos fosterföräldrar fosterfar Bengt Ohlsson tog senare namnet Gullberg

# se fotnot 10

 

Familj 25

Gustav Emil Jonsson o Huldas

son

Gösta Stenhag f 1896 d 1956

gift med Ingeborg Andersson

f 1899 d…..

barn

Gunnar Stenhag f 1931 d 2010, # se fotnot 12

Harald Stenhag f….. d……

 

Familj 17

Johan August Carlsson o Augustas

son

Filip Carlsson f 1895 d 1976 gift med Annie Carlsson f 1902 d 1969

barn

SvenÅke Filipsson f 1928 d…..

Anna-Rosa Andersson f 1929

 

Familj 20

Sara Stina Johannesdotter o Johannes

dotter

Ida Jonsson f…. d….. gift med Gustav Jonsson f….d….

 

Familj 23

Anna Kristina Karlsdotter f 1822 d 1910 hennes man Frans Joh Jonsson f 1837

d 1913 från Herrstenstorp

Anna Kristinas andra äktenskap

son

Gustav Emil Jonsson f 1866 d 1949, se fam 24

Familj 26

Gustav Emil Jonsson f 1866 d 1949

gift med Anna Johansson

f 1883 d…. från Ramsås

Gustav Emils andra äktenskap

barn

Arnold Stenhag f 1918 d…..bott i Gävle

Herbert Stenhag f…..d….

 

 

Fotnot

 

Fotnot 1

 

Per Jonsson o h fam granne med

Alexander Stuart, de skotska kungarnas frände i Ödmundetorp

 

//ett sammandrag från Näshults Bygd och Historia, Eva Kornby//

 

Med sitt välklingande namn, med associationer till Skottlands kungar, och med sitt goda rykte är Alexander Stuart en romantisk och sympatisk person att beskriva. Han ägde och var bosatt på Ödmundetorps säteri från 1724 tills han avled den 16 januari 1753.

Han hade verkligen djupa skotska anor. Hans farfars far, John (Hans) Stuart, född i Skottland, kom till Sverige i september 1565, under Erik XIVs tid, och stannade här. Han var född omkring 1542, hade som 12-åring följt med änkedrottningen Maria av Guise till Frankrike, han hade studerat i Tyskland i flera år och 1565 var han på sin tredje resa, till Polen. Fartyget blev taget av danskarna och han blev satt i fängelse i Varberg, på misstanken att vara på väg till Sverige. Danmark och Sverige var som vanligt i krig. Varberg intogs av svenskarna i september 1565, Hans och de övriga fångarna fördes till Stockholm för att förevisas. Flera av fångarna gick i svensk tjänst. Hans blev ryttmästare i Erik XIVs sold, därefter kammarherre hos Hertig Karl, överste för ett regemente som Hans själv hade värvat i Skottland, och sist generalkvartermästare, general-krigskommissarie och generalmönsterherre.

 

Alexanders barndom och ungdom

 

Alexander uppges vara född 1692 i Uppland, men det finns ingen uppgift om var.

Det finns heller inga uppgifter om hur fadern Johan Robert flyttade mellan sina många gårdar, det enda vi vet är att han dog på Ankarsnäs i Korsberga socken 1697 eller 1698, då Alexander var fem eller sex år gammal. Alexander kan också ha varit född och uppvuxen i Korsberga, men här saknas kyrkoböckerna.

1718 blev han löjtnant vid Småland entergastregemente, precis lagom för att undvika slaget vid Dynekilen. Ett entergastregemente eller äntergastregemente är ett regemente som är tränat som infanteri men som tjänstgör på örlogsfartyg. Karl XII behövde sådana regementen inför invasionen av Norge 1716. Tanken var att artilleriet enklast skulle kunna transporteras till Norge per båt. Dumt nog lät sig fartygen med artilleriet fångas längst in i en smal havsvik, Dynekilen, och den norske kaptenen Tordensköld sänkte de flesta medan besättningen var på kalas i land. Karl fick gå hem och göra ett nytt försök 1718 och då vet vi hur det gick.

Alexander återgick till Kronobergs regemente, blev löjtnant där 1719, blev kapten och fick majors avsked 1728.

 

Alexander blir bonde

 

Alexander hade köpt Ödmundetorps Säteri 1723 av majoren Henrik Klingspor och hans hustru Anna Sofia Stålhammar. Anna Sofia hade ärvt gården efter sin far Jon Stålhammar, bekant för sin dagbok från Karl XIIs krig, död 1708.

Sofia Drake hade köpt Ödmundetorp som penningplacering. 1704 skrev Jon från Ryssland hem till hustrun Sofia Drake hemma på Salshult: ” Om Ödmundatorp*** blif:r falt för 1000 D:r Sölf:t så behålt dett fast dhett vore 1100 D:r Sm:t. ” (Ordet ”fal” betyder ”till salu”, jämför ”fala kvinnor”. )

Alexander var gift sedan 7/1 1722 med Elisabeth Rehbinder, född 1695 i St Mellösa, Närke, dotter till friherre Reinhold Rehbinder,

Man skötte jordbruket, fiskade lite, gick i kyrkan på söndagen och träffade grannarna. Kvällsbjudningar fick bli när det var fullmåne, så att folk hittade hem fram på nattkröken. De närmaste grannarna var nämndemannen Per Jonsson (min ff mf ff f) på Ödmundetorps rusthåll och hans familj. Jacob Stocke med fru Margareta Osander hörde nog till umgänget, kanske Fixenhielm på Näshults säteri, Silfversparres och Stålhammars från Stenberga.

 

Kyrkan och bänkstriden

 

År 1729 börjar man inse att kyrkan i byn var ”bofällig”, dvs fallfärdig, förfallen och illa medfaren. På grund av fattigdomen i socknen vände man sig till Kungl Maj:t för att få tillstånd att uppta kollekt i hela riket, att användas till kyrkobygget. Innan ett sådant beslut kunde fattas måste en undersökning ske på plats, och kronobefallningsmannen Jacob Bortei och Jacob Stockes nära vän Benedictus Norlin i Skirö fick uppdraget. Förrättningen hölls 3 juni 1729 i närvaro av ”samtlige vederbörande socknens invånare”. De uppräknas efter status i socknen: Majoren välborne herr Alexander Stuart, kapten välborne herr Petter Michaëlis, fänriken herr Samuel Ekelund, korpralen Håkan Öfwerström, murmästaren Nils i Råsa, nämndeman Per Jonsson (min ff mf ff f)i Ödmundetorp rusthåll, kyrkvärdarna och kyrkans 6 män, Jonas i Fly, Jöns i Höghult, Sune i Rössjöholm, Börje i Idanäs, Carl i Svartarp.

Man lägger märke till att militär grad fortfarande var viktig för en persons status i socknen. Majoren Alexander var den ledande i socknen. Man lägger också märke till att Lars Fixenhielm på Näshults säteri inte är med i denna uppräkning. Han hade ändock ägt säteriet sedan 1721 och var major.

När kyrkan stod färdig bröt den stora bänkstriden ut. Den enda aspekt av detta buller som skall tas upp här, är Alexanders roll. Vid fördelningen av bänkarna begärde Alexander ”att stolerum nr 15, som är mitt i kyrkan och vid korsgången måtte få tillägnas och tillordnas honom och dess kära fru för deras frälse säteri Ödmundetorp”. Fixenhielm och Petter Michaëlis slogs om de första bänkarna, de finaste, och det var en strid som skulle vara i årtionden. Fixenhielm stämde 1733 Alexander och Michaëlis till Östra Härads tingsrätt och Alexander säger, enligt protokollet, och med en irriterad suck som hörs genom seklerna, ”att Major Stuart till att undvika trätor tagit sin stol vid mellersta dörren, och således utan klander bör behålla den stol hela församlingen honom beviljat, som de främsta stolarna avsatts till Näshult och Kullebo, varefter lottades om alla de andra stolarna.”

Exakt vart Fixenhielm ville komma med sin stämning mot Alexander är svårt att begripa. Det kan ju inte vara bänk nr 15 som han är ute efter.

Efter tingsrättens flera utslag och efter en stadfäst förlikning går Maria Silfversparre till förnyad attack 1741, mot Alexander, som är den ende överlevande motparten.

Major Stuarts svarsskrivelse är daterad den 20 juli 1741. ”Med förundran och sinnens innerliga rörelser” har jag måst förmärka, säger han, hurusom kaptenskan Silfversparre understått sig ”först hos Eders Kungl. Maj:ts samt Riksens Göta hovrätt och sedermera for Eders Kungl. Maj:ts höga tron själv i underdånighet besvära” över den förlikmng som ingåtts mellan parterna i den yppade tvistigheten om stoldelningen i Näshults kyrka. Han framhåller, att Maria Silfversparre och hennes man genom tingsrättens förlikningsdom ”som länge sedan vunnit laga kraft” fick ”mera och fördelaktigare stolerum i kyrkan än antingen de själva kunnat förmoda eller berättigade varit om en noga delning skolat skett” och anser ”att hennes talan och besvär i detta mål är alldeles ohemult och orimligt”. ”Denna fru”, säger Stuart, ”som alltid haft en besynnerlig lust och nöje uti processer, borde draga försyn med ett så ogrundat käromål för Eders Kungl. Maj:ts ögon nederlägga, det ock saken i sig själv icke är värd att sig över besvära”. Och ”i allra djupaste underdånighet” anhåller han att fru Silvfersparre inte ska beviljas resning i en sak som for länge sedan blivit bilagd genom en skriftlig förening till vilken hon själv givit ”sitt fullkomliga bifall och samtycke”. ”Men skulle fru Silfversparre mot dessa skäl mot all min förmodan” få saken åter upptagen och en ny process inledas så förbehåller jag mig, säger Stuart, ”en fullkomlig ersättning för all den kostnad, resor och besvär mig därmedelst påtvingas”.

Justitierevisionen fann inte skäl att ånyo pröva saken.

Hela denna sorglustiga historia ger oss en väldigt sympatisk bild av Alexander. Han måste ha varit en ordentlig, fredsälskande man som ville väl och som inte behövde bevisa hur fin han var.

 

Familjens öden

 

Mot slutet av sitt liv fick han sorgen att förlora sin kära hustru Elisabeth och sin gode vän Jacob Stocke nästan samtidigt. Elisabeth dog 21 juni 1751 och Jacob 1 augusti samma år.

Själv gick han bort 1753, i en ålder av bara 61 år. Han slapp i alla fall uppleva sorgerna med sina barn och barnbarn.

Dottern Beata Katarina Stuart dog ogift och barnlös. Var hon bodde och hur hon hade det vet jag inte. Hon fanns inte på Ödmundetorp.

Dottern Ulrika Eleonora Stuart gifte sig med löjtnanten Jakob Lorentz Ridderborg. De hade inga barn. Hon dog 1816.

Sonen Johan Reinhold Stuart övertog säteriet, gifte sig med Carolina Ulrica Ulfsax och fick tre barn, alla födda i Ödmundetorp. Johan Reinhold dog under märkliga omständigheter – han återfanns död 13 maj 1763 ”i en öke-stock: hufwud, bröst och mage hängde i Sjön; men lår och ben i Ekestocken”. Han blev bara 39 år. Se även fotnot #6.

Detta var historien om Alexander Stuart, avkomlingen av Lord Stewart of Ochiltree, han som räknade bland sina förfäder Robert II, King of Scots (1316-1390), han vars släktings bröllop arrangerades av drottning Kristina, han som i släkten hade personer med namn som Duncan och Bancho, precis som i Macbeth.

Han blev en fridsam lantbrukare på Ödmundetorps säteri i Näshult. Han valde nog ett bättre liv än de flesta av sina illustra släktingar.

Tror vi.

 

//Källa: Näshults Bygd och Historia//

 

Fotnot 5

 

 

Jonas Johansson Ödman

 

Jonas Johansson (Ödman) f 1742 d 1814.

Han hade en tvillingbror som hette Sten Johansson.

Jonas var son till Jon Persson f 1710 och Maja Stensdotter f 1716.

Jon Persson är son till Per Jonsson f 1680, som är min farfars morfars farfars far.

 

Det finns skrivit om honom på lite olika ställen

Ur ” Strödda anteckningar om bygden av Carl Gustaf Nilsson, Näshults Bygd och Historia”

 

Handlar om församlingsmedlemmar som blir kyrkoherdar

”ännu en bondson, nämligen Jonas Johansson fr. Ödmundetorp och född 1742 samt antog 1767 namnet Ödman, blev kyrkoherde i Myresjö 1785 och N.Sandsjö 1798, där han dog 1814”.

 

Ur Årsböcker i Svensk Undervisningshistoria volym 133. Trivalskolan i Jönköping 1649 – 1820 av Henrik Elmgren (sid 134).

 

Jonas Ödman var bondson från Näshult, född 1742. Han studerade i Uppsala och Lund samt blev prästvigd och promoverad till magister 1772. Därefter tjänsgjorde han som vikarie vid Trivialskolan i Jönköping och som huspräst efter Håkan Sjögren hos von Knorring på Strömsberg. Han blev fjärde kollega i Växjö 1778 och året därefter förste i Jönköping. Samma år blev han emellertid vicepastor i Tavelås och begärde därefter transport till tredje kollegiet i Växjö. Han följde alltså samma schema som företrädaren i Jönköpingstjänsten JS Appelberg och fördrog att stanna i Växjö om ock på en lägre tjänst, framför att flytta ill Jönköping. Han motiverade sin ansökan bla med att därmed kontinuiteten skulle upprätthållas. År 1785 blev han kyrkoherde i Myresjö men kom sedan till Norra Sandsjö, där han stannade till sin död 1814.

 

Ur ”Herdaminnen Växjö Stift”

 

23. Jonas Ödman 1798 – 1814. Född i Näshult den 19 aug 1742, son till bonden Johan (Jon Persson) i Ödmundetorp och Maria Hansdotter (Maja Stensdotter). Studerade i Uppsala 1764, disp 1767 i (parallelismus inter linguam hebra/eam & sviogothicam, p.I. pres. D. Annerstedt) fritt översatt ”parallelitet mellan det hebreiska språket och Sviogothicarum”.Studerade i Lund 1771, disp. s.å i (de mem clauso, in medio vocis lemarbeh, Es IX:6,7, pres. P. Munk) fritt översatt ”MEM instängd, i mitten voecis lemarbeh”, magister där 1775, prv. 25/2 1772, huspredikant hos lagmanskan, friherrinnan von Knorring s.å. vik. kollega i Jönköping 1773, kollega i Vaxjö 1778, i Jönköping 1779 och åter i Växjö 1781, kh. I Myresjö 1785 prost 1792 kh. här 1798 tjänstfri 1813. Förde en oordentlig levnad och hade ledsamma husliga förhållanden. Död den 28 sept 1814.

Gift 1. med Maria Christina Burzell, dotter till kh. i Bringetofta Joh. Bruzell.

2. 4/4 1786 med Ingeborg Sophia Wieselgren f 8/4 1767 dotter till kh. i Lenhovda Jonas Wieselgren och omgift med handelsmannen Junander i Lannaskede.

Barn. Samuel Johan f 1787 d 1788, Maria Sophia f 1788, Jonas f 1791 d s.å, Margareta Helena f 1792, Johan f 1795 borgmästare i Landskrona d 1869, Lovisa Catharina f 1796, Samuel Johan f 1798, Wilhelmina f 1809 gift med kronolänsman Bergman.

 

//Källor : Ur ” Strödda anteckningar om bygden av Carl Gustaf Nilsson, Näshults Bygd och Historia” Ur Årsböcker i Svensk Undervisningshistoria volym 133. Trivalskolan i Jönköping 1649 – 1820 av Henrik Elmgren (sid 134), Ur ”Herdaminnen Växjö Stift”//

 

Fotnot 2

 

Maria Svensdotter

 

Maria Svensdotter f 1683 i Götestorp d 5 juni 1725 i Ödmundetorp

Gift första g med Per Jonsson min

ff mf ff f.

Maria var dotter till Sven Jansson och Margareta Hansdotter.

Sven är ryttare och kyrkans sexman och nämndeman.

Sexman var en inrättning som har medeltida ursprung.

Har uppsikt över kyrkans tionde och därmed ledamot av sockenrätten,

kontrollant vid kyrkvärdarnas redogörelse mm. Han vakade även över kyrkotukten dvs. goda och dåliga seder. Ämbetet upphör 1862.

”Tionde är en skatt som kyrkan uppburit från jordbrukare i många kristna länder. Tionde motsvarar uprsprungligen 1/10 av jordbrukets

produktion efter ett i detalj utarbetat system och brukade betalas in natura med produkter från gården. I Sverige övergick vid reformationen

2/3 av tiondet till staten som kronotionde. Kyrkan skulle därefter erhålla den återstående 1/30 av jordbruksproduktionen. Detta utgjorde en del av prästens lön före införande av kontantlön. Tiondet har sitt ursprung redan i Gamla Testamentet”

 

//Källa : Wikipedia//

 

Fotnot 3

 

 

Jeremias Germundsson

 

Jeremias Germundsson, min farfars morfars far, gift med Christina Carl Magnidotter. Christinas far Karl Magnus Lindgren var klockare i Lemnhult, vilket betyder att han fungerade som lärare.Karl Magnus Lindgren ohh Catharina Jonasdotter bodde på skattehemmanet Torp. Gården var under medeltiden, den katolska

tiden, pastorsboställe, men drogs in under reformationstiden av Gustav Vasa. Det har även varit officersboställe. År 1725 omtalas

”Herr Föraren Anders Lindgren i Torp”.

 

Karl Magnus Lindgren född 1720 i Tveta, dör 1788-04-20 i Torp, Lemnhult. Hustrun Katarina Jonasdotter dör 1799-04-24 i Torp, Lemnhult.

Karl Magnus föräldrar var Anders Lindgren och Gördela Klint.

Anders med hustru dyker dock upp i Torp, Lemnhult sn i 1724 års mtl. Där står de kvar till 1734, och syns då som soldat i tjänst. 1735 syns bara änkan. Detta borde innebära att Anders dör ca 1734.

 

Boatorps by i Lemnhult.

Byn ligger mitt i socknen och omfattar en areal av ca 250 ha. Vissa ägor uppmättes och kartlades 1647, då Norrgården låg helt öde och endast 1/8 mantal av Södergården brukades.

Kyrkohemmanet Boatorrps Sörgård förlänades av Drottning Kristina 1651 till Zacharias

Sabelfeldt. Sämjehemmanet Boatorrps Norrgård ingick i en sk Norrköpings-besluts-donation till Claes Kugelhielm 1651.

Byn genomgick Storskifte 1800-02, då jordägarna hette Per Samuelsson, Jeremias Germundsson, Gabriel Månsson och Jonas Johansson. Enligt lagfartsprotokoll från 1812 hade 1/8 Boatorp Norregård och 1/16 Söregård övertagits av Carl Magnus Jeremiasson

 

Norra Gården

1700 – till släkten, Jeremias Germundsson,

min ff mf f

1810 Carl Magnus Jeremiasson, min ff mf,

ohh Lena Stina

1840 dottern Anna Kristina, min ff m, gm

1) Karl Johan Nilsson

2) Frans Johan Jonsson

1883 Gustav Emil Johnsson,

min farfars halvbror, ohh

1)Hulda Sofia

2) Anna Viktoria

1947 Herbert Stenhag, son till föreg.

ohh Svea R.

 

 

// Källa : Lemnhults Hembygdsbok och Anbytarforum//

 

Fotnot 4

 

 

Andreas Lindgren

 

Jeremias och Christinas son Andreas inspirerades förmodligen av sin morfar Karl Magnus Lindgren att bli klockare i Näshult och tog sig namnet Lindgren och blev omkring 1835 Näshults förste egentlige lärare.

 

Den första barnskolan i Näshult inrättades 1837. Organisten Lindgren åtog sig undervisningen. Vi vet inte var skolundervisningen bedrevs i socknen, kanske ambulerade Lindgren mellan flera ställen. Sockenstugan byggdes inte förrän 1855, så skolan måste ha bedrivits någon annanstans.

 

Andreas Lindgren

Organisten och skolläraren Andreas Jeremiasson Lindgren föddes 15/9 1802 i Ödmundetorps rusthåll, son till Jeremias Germundsson och Christina Carl Magnidotter.

Någon gång under åren 1817-21 blev Andreas orgelnist och klockare. Hans morfar som bodde i Torp, Lemnhults socken, hette Andreas Lindgren och var kyrkvärd, så det är väl antagligt att Andreas valde sitt nya efternamn efter morfar.

Andreas Lindgren gifte sig med Lena Lisa Isaksdotter i Prestorp Westergården. De bosatte sig på hustruns föräldragård.

Det är möjligt att Lindgren redan före 1837 hade bedrivit en slags skola, på eget initiativ, Näshults första friskola!

En klockare var vid kyrka anställd, prästerskapet underordnad befattningshavare, urspr. med huvuduppgift att hava vård om kyrkklockorna o. ombesörja klockringningen, sedermera med mångahanda uppgifter som skiftat under tidernas lopp. I detta sammanhang kan jag (artikelförfattaren Eva Kornby) inte undanhålla er en annons i Post och Inrikes Tidningar, skriven av den myndige prosten i Korsberga Jon Danielsson, bördig från Idanäs (se artikel) . Det ger en bra bild av förutsättningarna för lärarna på den tiden (1831).

Förenade organist- och klockaretjensten i Korsberga, af Wexiös stift, har genom dödsfall blifvit ledig. Mer eller mindre skicklige Speculanter på sysslan finnas i och omkring Församlingen; dock göres mest afseende på den som bewisar sig äga säker kunskap om Wexelunderwisnings-Metoden, emedan en blifwande Organist och Klockare måste förstå att, efter denna Metod undervisa Församlingens Barn, hwarigenom hans Lön, genom en af enskild Man anordnad Fond, ökes med 20 R:er B:o, utom hvad för Barnen, efter accord, betalas. Här finnes intet Boställe, och den egentliga Lönen är medelmåttig. Skicklige sökande äga, inom 90 dagar från den dag, då denna annonce finnes införd i Post- och Inrikes Tidningar, sina egna ansökningar, med fullständiga bilagor, inlämnas till undertecknad. Wexiö och Korsberga d 7 dec 1831,

Jon Danielsson

Pr & P

 

//Källa Näshults Bygd och Historia//

 

Fotnot 6

 

Elisabeth Johansdotter

Skandalen på Ödmundetorp

 

//Källa Näshults Bygd och Historia, sammanställningen av Eva Kornby//

 

Året är 1764. Platsen är Ödmundetorp, Näshults socken.

In på scenen, från Höghultshållet, kliver Wallentin Håkansson Öfverström, alfahannen, i knäbyxor och vit linneskjorta, solbränd efter arbetet på åkrarna, stilig, smart och ärelysten. Han är 22 år gammal.

På Ödmundetorps Rusthåll väntar Elisabeth Jaensdotter (Johansdotter), hans trolovade, 18 år gammal. Hon är klädd i Östra Häradsdräkten, hennes flätor lyser än i solen. När hon gifter sig klipper hon av dem och döljer håret. Hon är dotter till Jaen (Jon), som tillsammans med sin bror Germund (min ff mf ff) äger och brukar Rusthållet. Jaen (Jon) och Germund är utbildade i Lund, båda har magistertitel. Men i stället för att bli präster, återvände de hem och blev bönder. Elisabeth är näst äldst, bland 4 flickor och två pojkar.

Bakom knuten vid Ödmundetorps Säteri står Carolina Ulrika Ulfsax och ser på. Carolina Ulrika är änka efter Johan Reinold Stuart, son till majoren Alexander Stuart. Johan Reinhold dog under märkliga omständigheter – han återfanns död 13 maj 1763 ”i en öke-stock: hufwud, bröst och mage hängde i Sjön; men lår och ben i Ekestocken”. Carolina blev änka med tre små barn när hon var 24 år, nu är det ett år senare.

 

På Näshults säteri bor överjägmästare Anders Ehrenström, som i god 1700-talsanda hittar på ett botemedel mot frossa och rödsot, för vilket han uppbär statlig ersättning.

Friden bryts på Ödmundetorp. Någonstans, på något sätt möts Carolina Ulrica och Wallentin och ljuv musik uppstår. Åtminstone träffas de en gång i december eller slutet av november 1764. Var, kan man fråga sig. Mötet krävde avskildhet, det var kallt utomhus och på den tiden bodde man trångt. Mötet fick konsekvenser.

”1765 d: 4 augusti födde afledne Lieutenant Stuarts Enkia, Carolina Ulrica Ulfsax uti Ödmundetorp Säteri, ett Barn. Modren angaf trolofvade drängen wid Pigan Elisabeth Johansdotter i Ödmundetorp Rusthåll, såsom Barnafader, Valentin Håkansson från Höghult. I denna Sak finnes uplysning af Soknestämme-Protocollet under d: 24 Feb. och 10 Martii 1765, hwarwid (?) Consistorii utslag och häradsRättens dom står bifogat. Barnet Christnades hemma för swaghet skull d: 5 aug. och kallades Anna Catharina. Valentin war närwarande och tillstod sig wara fader åt detta Barn”. Så står det i Näshults födelse och dopbok.

Det var tjugo år sedan den stora lagreformen genomfördes. Varenda jurist får lära sig årtalet 1734 som startpunkt för en ny humanare och modernare lagstiftning, hur man nu definierar det. Hädelse bestraffas fortfarande med döden, tvefalt hor (= dubbelt hor, när parterna var gifta på var sitt håll) bestraffas med döden, incest medför halshuggning för bägge och begravning utanför vigd jord, lönskaläge (sexuell relation mellan ogifta) och andra typer av sexuellt umgänge utanför äktenskapet betraktas som brott. Det fanns en fallande skala för straffen, dubbelt hor, medförde som sagt dödsstraff, om endast ena parten var gift var det enkelt hor, med höga böter, om ena parten var trolovad var böterna hälften mot enkelt hor och så vidare. Alla former av sexuellt umgänge utanför äktenskapet medförde straff. Även om 1734 års lag inte tar upp homosexuellt umgänge tillämpades fortfarande en lag från 1726 som likställde homosexuella gärningar med tidelag. Straffet för tidelag, dvs sexuellt umgänge med djur, var halshuggning för båda parter och bränning på bål.

Det kostade att älska utanför äktenskapet. ”Begår någon dubbelt hor då straffas till livet utan alla nåder” förklarade kungen 1615. Karl XII ville införa dödsstraff även för enkelt hor, dvs då bara den ena parten var gift. ”Både enkelt och dubbelt hor verkar ha betraktats som en svår synd också bland folkets breda lager. Inför rätta fällde de anklagade tårar och talade om otroheten som sin stora dårskap.” (Riksarkivets Nätsida).

 

Wallentin och Carolina Ulrica var inte två unga älskande, de var kriminella busar, med andra ord. Det var särskilt hårt för Carolina Ulrica, hon var kvinna och bättre folk och det är lätt att föreställa sig det elaka skvallret bland de skadeglada mororna i byn. Wallentin fick nog också sina fiskar varma av Elisabeth, hennes föräldrar, farbror och faster och alla syskon och kusiner på Ödmundetorp. Det krävdes nog en del mod för att gå i kyrkan på söndagarna.

Det som Wallentin och Carolina Ulrica gjort sig skyldiga till kallas ”lägersmål in fästom” och enligt lagen fick Wallentin böta 40 Daler för att han förfört Carolina Ulrica. Vem som nu förförde vem, kan man fråga sig, hon fick i alla fall böta 20 daler.

Missgärningsbalken LIV Cap. Par 2. Lägrar fäst man ofäst qwinno eller låter fäst qwinna lägra sig av ofäst man; böte then fäste fyratio daler, och den andre tiugu daler. Wiste ej den ofäste att den andre fäst var, böte som för lönskaläge.

Hur kommer det sig att Elisabeth och Wallentin inte bröt trolovningen och Wallentin gifte sig med Carolina Ulrica, som ju var till äktenskap ledig? Trolovning var visserligen vid denna tid mer bindande än idag. Före 1734 års lag ingicks äktenskapet genom trolovning. Först i och med 1734 års lag blev den kyrkliga vigseln obligatorisk, men fortfarande hade parterna i en trolovning ungefär samma ställning som efter en kyrklig vigsel. Men trolovningen kunde brytas, på ett ganska enkelt sätt, om parterna var överens.

Wilja fästehjon skiljas åt och har de hwarannan ej häfwdadt; gifwe det Capitlet tillkänna; och gånge fästning åter. GiftermålsBalk 4 Cap 4 par.

Elisabeth var chikanerad, Wallentin ville ha en annan. Carolina Ulrica var ”beryktad”. Eftersom det inte kunde bevisas Wallenting och Elisabeth haft sexuellt umgänge (häfwdat) kunde de helt enkelt ha vandrat upp till kyrkoherden i prästgården och meddelat honom att de ändrat sig.

Men det gjorde de inte. Elisabeth och Wallentin fortsatte att vara trolovade och fick en son Johan Valentinsson, född 8 februari 1766, i Ödmundetorp. Död 16 mars 1767 av ”akut barnsjuka”.

De gifte sig, men inte förrän 2 april 1771. Fram till giftermålet bodde Wallentin på Höghults Mellangård. Wallentin lämnade sin gård i Höghult och makarna bosatte sig på Ödmundetorps Rusthåll och fick flera barn. Även sedan Elisabeth dött 1787 och Wallentin gift om sig med Stina Nilsdotter bodde han kvar i Ödmundetorp. Wallentin och hans familj bodde på Rusthållet som samägare med Elisabeths kusin Jeremias Germundsson (min ff mf f) och uppenbarligen var familjerna på de bästa av fötter. Jeremias var fadder åt Wallentins och Stinas tvillingar. Vid storskiftet 1809 representerade Wallentin Jeremias intressen.

Wallentin blev nämndeman vid Östra Härads tingslag, vilket var mycket fint och betrott. Elisabets farfar var även han nämndeman.

Carolina Ulrica bodde kvar på Säteriet till 1768 och flyttade då till Ökna socken. Den lilla dottern Anna Catharina sprang omkring och lekte på båda gårdarna, under, kan man tänka sig, Elisabeths sura blick. Även på den tiden var det bara 100 meter mellan mangårdsbyggnaderna. Hon bar sin pappas namn och hette Anna Catharina Wallentinsdotter Öfwerström. Hon gifte sig 8 november 1782 i Ökna sn med rusthållaren Lars Håkansson, född 23 november 1758 i Överhult, Ökna sn, död 28 april 1828 i Björkholms Skattegård, Alseda sn.

Änkefru Leutenantskan Wälborna Carolina Ulrica Stuart, född Ulfsax, dog 1810 22/5 i Torpa storgård, Ökna sn. Hon dog av bensår, om jag lyckats läsa rätt. Hon gifte aldrig om sig.

Tillsammans med hustrun Stina Nilsdotter flyttade Wallentin så småningom till Njupingetorp, där han också avled.

Det är ju naturligtvis nästan omöjligt att förstå hur människor tänkte och vilka värderingar de hade för 247 år sedan. Moral och seder var helt annorlunda och det är meningslöst att tillämpa en senare tids åsikter. Men den här historien innehåller en del anomalier för tiden.

Trolovningar var normalt sett korta. Ändå var Wallentin och Elisabeth trolovade i åtminstone 6 kanske 7 år. De fick ett barn tillsammans, utan att de tog tillfället i akt att gifta sig och flytta ihop. Barnet var oäkta i kyrkans ögon, vilket var ett handikapp, och det hade kunnat rättas till om föräldrarna gifte sig. Elisabeths pappa dog 1765, kanske var det olämpligt att hon gifte sig innan en sorgetid hade gått? Sedan barnet fötts kanske det inte fanns möjlighet att bryta trolovningen, men behövde det gå så länge innan de resignerade inför faktum och gifte sig? De hade antagligen inget samliv mellan sonens död och vigseln. Elisabeth blev nämligen gravid strax efter giftermålet och levererade sedan stadigt ett barn vart tredje år. Mellan 1766 och 1772 blev det inget barn.

 

//Källa Näshults Bygd och Historia, sammanställningen av Eva Kornby//

 

 

Fotnot 7

 

 

Johannes Magnusson

 

Orgelbyggaren, konstnären mm. Johannes Magnusson född och uppvuxen i Mosingetorp.

På grund av faderns sjukdom fick han tidigt överta föräldragården. Han beskrivs som en energisk, händig, tekniskt intresserad, musikalisk ung man, rätt allvarsam till sin läggning. Han vann snabbt förtroende i socknen. Redan vid 27 års ålder blev han kyrkvärd. Hans intresse för orgelmusik – han lärde sig tidigt att själv spela orgel – i förening med tekniskt kunnande, gjorde att han började intressera sig för instrumentets mekanism. Han skaffade sig litteratur om orglar, lärde sig att reparera och så småningom även tillverka sådana. År 1838 bosatte han sig i Lemnhults socken på gården Herra-Nässja, helt nära näshultsgränsen.

 

I ett sockenstämmoprotokoll från 1825 sägs att orgeln i Näshults kyrka då blivit förfallen, och samma år reparerades den för 40 riksdaler och 44 shilling. Då det på allvar blev dags att bygga om verket, kunde detta stora arbete anförtros åt en bygdens son, nämligen den framstående orgelbyggaren och konstnären Johannes Magnusson i Nässja (1804 – 1875). Ett sockenstämmoprotokoll av den 30 maj 1860 förtäljer: ”Johannes Magnusson förbinder sig att verkställa ifrågavarande orgelverks ombyggnad mot en kontant ersättning av 1500 riksdaler, som erlägges 300 riksdaler den 1 jan. 1861 och en lika summa samma dag hvarje år tills hela beloppet år 1865 är likviderat.” — Inventarieförteckningen säger, att orgeln inte var färdig förrän 1864, och den var på 13¼ stämmor. Enligt professor Erici var den på två manualer och pedal. Magnusson var upphovsman till inte mindre än 23 orglar i Småland, av vilka sex fortfarande är i bruk, bl. a. den i Skirö kyrka. Den nuvarande orgeln i Näshult är av pneumatisk typ, gjord av Eskil Lundén 1909 för 7000 kr. Då den enligt sakkunniga måste anses uttjänad, har kyrkofullmäktige på hösten 1974 beslutat att en ny orgel skall byggas, men riksantikvarieämbetet har, när detta skrivs, ännu inte givit tillstånd till rivning av den gamla.

Johannes Magnusson är representerad med ett ännu bevarat verk i Näshults kyrka, nämligen framställningen av den yttersta domen på den mindre tavlan till höger under läktaren. Den är skänkt av konstnären. Magnusson var en sällsynt mångsidig bonde, som, fastän i stort sett självlärd, nådde långt som både konstnär och orgelbyggare. Hans gård Nässja ligger bara några km från Näshult men inom Lemnhults socken, men han var född i Mosingetorp i Näshult, där han bodde till 1838. Som tidigare nämnts, var han med om att måla om kyrkan 1829, och omkring 1830 förekommer han flitigt i sockenstämmoprotokollen, bl.a. som justeringsman. Vid 26 års ålder blev han kyrkvärd, säkert något av ett svenskt rekord i ungdom, i varje fall under artonhundratalets tidigare hälft. Den 27 maj 1833 erhöll han dock ”på enträgen begäran” avsked från kyrkvärdsskapet. Tydligen var det alltför många andra uppgifter, som pockade på hans uppmärksamhet. Till allt annat lär han ha ägt ett för en smålandsbonde på 1800-talet unikt bibliotek, där klassiker från både kontinenten och England fanns representerade. — Som kuriositet kan nämnas, att han var mormorsfar till diktaren Hjalmar Gullberg och av denne blivit hyllad i dikten På Lemnhults kyrkogård i samlingen Dödsmask och lustgård.

 

Ordet ”ombyggnad” hade i 1800-talets terminologi flerstädes i vårt land länge en annan innebörd än i dag. Man använde det i betydelsen ”bygga omigen” d v s bygga nytt. Det förefaller också troligt, att det var ett helt nytt instrument Magnusson byggde. I ett kyrkostämmoprotokoll den 14 juni 1864 talas om ”det nya orgelverkets prydlighet”. I pastors ämbetsberättelse inför en biskopsvisitation i juni 1868 sägs, att ett orgelverk ”är åren 1863-1864 nytt uppfört”. Orgeln hade två manualer, pedal och 13¼ stämmor.

En stor del av den gamla fasaden synes däremot ha behållits vid tillverkningen av den nya orgeln. Magnusson gjorde en del ändringar. Bl a försåg han den med nya ornament och fasadpipor.

Magnussons verk har beskrivits som ”klangsköna”. ”Som orgelbyggare var han utpräglat klassiskt orienterad med fullständig principalkör och mixtur, samtidigt som de mer romantiska stråkstämmorna och milda flöjterna också gavs utrymme” skriver Dag Edholm i ”Orgelbyggare i Sverige 1600-1900 och deras verk”, 1985.

Magnusson var, som redan framgått, som orgelbyggare varken examinerad eller privilegierad. Han var självlärd, ”en berömlig autodóktos”, som det heter i kyrkböckerna i Näshult. Han hade också flera andra strängar på sin lyra. Professor Eric Erici skriver om honom i Växjö stifts hembygdskalender 1949: ”Han var en skönande av stora mått med en synnerligen mångsidig, konstnärlig begåvning – det gällde konst i nästan alla former likaväl som musik – och därtill var han icke så litet av uppfinnare”. Han konstruerade och tillverkade ett slags psalmpositiv, huvudsakligen avsedda för skolbruk, och speldosor, som såldes på torget i Växjö vid Sigfridsmässomarknaderna där. Han nådde också långt som tecknare och målare. Bl a förfärdigade han några stora altartavlor. Till Näshults kyrka skänkte han en målning föreställaede ”Yttersta domen”, en skräckinjagande helvetesskildring. Den hängde i min barndom framme i koret med flyttades senare till en mindre iögonenfallande plats nere i kyrkan, för att, som det sades, ”kvinnorna inte skulle förskräckas och föda fula barn”.

Med åren ägnade sig Magnusson huvudsakligen åt att bygga kyrkorglar. Han förfärdigade inte mindre än 23 st. För jordbruket blev det inte mycket tid över. Det fick drängarna ta hand om. Själv höll han mest till på vinden i huvudbyggnaden. Där kom själva instrumenten till. ”Så ofta husbonden uppe i hantverksrummet intonerade Fugara, Principal, Fleut d’amour, måste allt arbete läggas ner på gården Nässja – ingenting fick störa utom forsen som sjöng” skriver Hjalmar Gullberg, Magnussons dotter-dotterson, i dikten ”På Lemnhults kyrkogård” i ”Dödsmask och lustgård”, 1952.

 

Följande notis stod att läsa i tidningen ”Kalmar” i oktober 1872.

En åldrig hemmansägare och orgelbyggare (Johan Magnusson i Herra Nässja, och Lemnhults socken) fortjenar en wiss uppmärksamhet. Denne man har helt och hållet genom sjelfbildning bragt sig upp till en bland allmogen sällspord konstfärdighet, ithy att han till flere kyrkor både inom och utom länet förfärdigadt af kännare godkända orgelwerk. Då han för 20 år sedan erhöll en då utkommen swensk öfwersättning af Topfers anvisning till orgelbyggnad, yttrade den redan då grånade konstnären: hade jag haft dessa anwisningar för 20 år sedan, så skulle jag haft en mindre mängd grå hår på mitt hufwud. Såsom en owanlighet må meddelas, att Magnusson, som icke studerat, tillika med sin måg, för att kunna få widare upplysningar i orgelbyggeriet, studerade tysk grammatik och med tillhjelp af denna och lexikon kommit att inhemta sakkännedom af Töpfers icke öfwersatta större werk på tyska. Bland hans konstwerk befinnas flera slags positiver med sinnrik mekanik. Bland dessa har han uppfunnit ett, som skall komma wäl till pass för hwarje folkskola och hwarom hr direktör Lönngren i Wexiö ut- färdat följande Intyg:

Herr orgelbyggaren J. Magnusson har för mig förewisat ett av honom construeradt ”psalmpositiv” och begärt mitt yttrande öfwer fördelen och anwändbarheten wid sångunderwisningen af det ifrågawarande instrumentet. Psalmpositivet har olika walsar på hwilka finnes tillsammans psalmmelodier, hwilka låta utföra sig genom wefwens omwändning, hwarjemte å instrumentets frånsida finnes en list, hwarå noterna äro målade, Wid wefwens omwridning framkomma genom en särskild mekanik pinnar, hwilka peka på den ljudande tonens motsvarande not å notplanet. Instrumentet är således på ett ganska sinnrikt sätt inrättadt. Angående dess anwändbarhet wid sångunderwisningen, anser jag, att efter denna princip konstruerade instrument äro af anwändbarhet i skolor, der läraren är i musik mindre kunnig och i detta fall gagneligt för att bibringa barnen en efter wår antagna koralbok korrekt koralsång äfwensom till öfning och uppbyggelse i hemmen. Genom att der begagna ett sådant instrument torde koralsången förbättras, emedan psalmernas melodier pläga synnerligen på landet mer eller mindre förwridas till men för en god samsång i kyrkan. Förmånligare hade måhända warit, om instrumentet stått i 8 fots tonhöjd i stället för 4 fots.

Detta warder som min enskilda åsikt intygadt: Wexiö d. 15 ang. 1872. Knut Lönngren. Domkyrko-orgelnist samt associerad ledamot af Musikal. Akademien.

 

 

I främmande stift

fann den mångkunnige bondens ättlingar sin utkomst.

Av hans orgelverk finns några i behåll

efter hundra år. Ett spelar i mig.

 

//Källa Wikipedia, Näshults Bygd och Historia//

 

 

Fotnot 8

 

 

Karl Johan Lönner

 

Askersund.

Kusin till min farfar

Född 30 maj 1870 i Nye socken,

Jönköpings län. F. d, överlärare. Inneh, av

Konung Gustav V:s guldmedalj, 5: te storl..

för medborgerlig förtjänst. Sekr. i

Stadsfullm., led. och kassör i stf. skolstyr., v. ordf. i kyrkofullm., led, av kvrkorådet, v. ordf. i fattigvårdsstyr., och byggnadsnämnden.

 

Kantor Karl-Johan Lönner som var den siste klockaren

i huset Klockaregården Askersund.

 

Emil Lönner

 

Kusin till min farfar

Född 6 april 1873 i Nye socken.

Fabrikör vid Markström & C:o

Äger möbelfabrik, Smål. Farstorp.

Sjunnaryd i Norra Solberga socken.

 

Fotnot 9

 

 

Hilda Jonsson och Robert Brand

 

Min farfar var syssling med Hildas mor Ida Jonsson

Hjalmar G:s föräldrar, Hilda Jonsson och Robert Brand, gifte sig två år efter hans födelse men erkände aldrig sonen officiellt. I födelseboken för S:t Petri församling i Malmö står antecknat »okänd moder». Fadern (f 25 jan 1873 i Sthlm) var son till smedgesällen, sedermera övermaskinisten Nils Petter Karlsson. Modern Hilda var lantbrukardotter från Lemnhult. Min farfar var syssling till Hildas mor Ida Jonsson. G växte upp hos fosterföräldrar, fd hyrkusken Bengt O Gullberg och dennes maka, som bodde i förstadskvarter i Malmö, först på Holmgatan 3, sedan på S Förstadsgatan 78 b. G.s naturlige fader, Robert Brand, blev med åren framgångsrik affärsman som för 50 000 kr övertog den pappersfirma Carl E Grubbens filial och Grubben & Co:s filial, där han varit anställd och där G:s moder Hilda Jonsson, varit kontorist. Han beskrivs som en energisk och godmodig man; modern som klipsk, slagfärdig men neurotisk med drag av känslokyla. Grosshandlarhemmet vid Gustaf Adolfs torg var ett burget hem; familjen hade vänner både bland Malmö borgerskap och i teater- och konstnärskretsar. Robert Brand dog 25 juni 1923. Hilda Brand, som flyttat från Malmö till Sthlm 1926, genomgick en svår operation; inte minst efter den började hon använda narkotika i större skala. Hon dog 24 nov 1927, sedan hon en oktobernatt kastat sig ut genom ett fönster i en lägenhet på Strandvägen. Mellan G och hans verkliga föräldrar rådde ytterst reserverade relationer. Först efter en arvsprocess — där både G:s fostermoder och barnmorskan hos vilken han fötts avlagt vittnesmål — erkändes G som ensam arvinge (19 febr 1928). Han övertog familjens sommarbostad »Lundhem» i Falsterbo och placerade en mindre del av det ärvda kapitalet i en fastighet i Lund, Västergatan 11, där han bodde 1928—35.

 

G:s far hade samma mörka utseende som sonen; möjligen av värmländsk vallontyp. På mödernet — där det fanns svår psykisk belastning i tidigare generationer med klart utpräglad förföljelsemani — härstammade G från orgelbyggaren Johannes Magnusson i Lemnhult. Denne, hans mormors far, är känd som målare av altartavlor (Skirö, Lemnhult) och som mästare till över tjugo småländska orgelverk. Han ägde och brukade gården Nässja i Lemnhults församling. G besökte trakten först efter moderns död (1929) och antecknade då traditionen om orgelbyggaren som snidade gravkors och som byggde orglar ad majorem Dei gloriam som lämpligt stoff för en novell; många år senare (1951) återvände han till ämnet i den som en nekrolog formade dikten På Lemnhults kyrkogård (»Den som bygger en orgel åt Gud / låter sin gård förfalla»).

 

//Källa : delar i Wikipedia//

 

 

 

 

Fotnot 10

 

 

Hjalmar R Gullberg

 

Född:1898-05-30 – Malmö stad, Skåne län

Död:1961-07-19 – Oscars församling, Stockholms län

 

Chef för Radioteatern 1936–50, ledamot av Svenska Akademien från 1940. G. föddes i Malmö utom äktenskapet och växte upp hos fosterföräldrar. Han studerade i Lund och blev bl.a. som poet i tidningen Lundagård en känd gestalt i studentlivet. Han skrev en licentiatavhandling om Ola Hansson, vars efterlämnade skrifter han redigerade 1928–31.

År 1919 började han skriva poesi. Hans ungdomslyrik är omfattande, men debuten dröjde till 1927, då I en främmande stad utkom. Där och i följande samling, Sonat (1929), utvecklade han en ny poetisk metod, som efter dikten "Virtuosen" kallats "den lägre strängens teknik". Han förenade enket modernt språk från tidningsnotiser och schlagertexter med virtuos verskonst och lärda allusioner. I bakgrunden finns bl.a. impulser från Birger Sjöberg. Med samlingarna Andliga övningar(1932) och Kärlek i tjugonde seklet (1933) fick G. sitt stora genombrott, och han blev en av mellankrigstidens mest populära lyriker. Mot en mörk världsbild avtecknade sig en såväl kristen som indisk mystik ("Den heliga natten" resp. "Den utvalda") och en ljus nyklassicistisk antik ("Förklädd gud"), medan den moderna erotiken speglas i desillusionens dager ("Kärleksroman"). Efter ett humoristiskt mellanspel i Morgensterns anda, Ensamstående bildad herre(1935), kom den mogna samlingen Att övervinna världen(1937). Fem kornbröd och två fiskar(1942) bygger på stämningar från beredskapsåren. En viss stilomläggning i modernistisk riktning kännetecknar Dödsmask och lustgård (1952), en svårare diktsamling, där den antika myten och kärleken återkommer som motiv ("Gudasaga" resp. "Paradismyt"). I ett samtidigt intervjuuttalande sägs syftet vara att återvända till "den nakna människan"bortom myterna. I Terziner i okonstens tid(1958) använde G. Dantes versmått terzinen för att gestalta sin idéreduktion ("Terziner till hopplösheten"). I hans sista samling, Ögon, läppar(1959), skriven under en svår förlamningssjukdom, är stilen avskalad och nedtonad och tematiken inriktad på en existentiell nollpunkt. G. tog sitt liv genom drunkning 1961.

 

// Källa: Wikipedia//

 

 

Biografi

 

I fosterföräldrarnas hem växte G upp som en alltid lojal fosterson, dock tidigt medveten om att han inte hörde dit: han fick presenter från sina riktiga föräldrar och besökte dem både på Gustaf Adolfs torg och i deras Falsterbovilla. Situationen bidrog från början till en känsla av särställning i tillvaron, av utestängdhet. I G:s liv ledde det till en naturlig strävan att legitimera sig i tillvaron; i hans poesi gestaltades ursprungssituationen än i utkorelsens, än i förkasteisens roller, den förklädde gudens och den förlorade sonens. Frågan om jagets identitet återvänder som ett tema genom hela hans diktning.

 

Under skoltiden — först i Pildammskolan, sedan i Malmö latinskola — var G en mönsterelev med täta bokpremier (Schück: Sveriges medeltidssagor; Schiller: Sämtliche Werke; Laurin: Folklynnen). Vid latinskolan fanns bland lärarna flera fram- stående humanister (Axel Åkerblom, H B Romberg, Carl Theander). G:s främsta ämnen var svenska och klassiska språk. G läste ivrigt skönlitteratur, lånade böcker på Malmö stadsbibliotek och skaffade sig i dåtida billighetsupplagor ett inte föraktligt bibliotek med sv och utländska klassiker. I den humanistiska skolföreningen Hugin höll han föredrag bl a om Homeros; han skrev också noveller. Hans intresse för teatern väcktes tidigt; som gymnasist såg han bl a en rad Shakespeareföreställningar av Knut Lindroths sällskap. Sina litterära och musikaliska intressen odlade han tillsammans med vännen och klasskamraten, den senare riksarkivarien Ingvar Andersson. Till de viktiga upplevelserna från gymnasieåren hörde Baltiska utställningen 1914, ämne för flera av G:s skoluppsatser. Betydelsefullare än mötet med bildkonsten på utställningen — äldre och yngre — blev för G de musikaliska programmen, speciellt upplevelsen av Brahms tonsättning av Schicksalslied.

 

Efter studentexamen följde studieår i Lund. Som lärare hade G i latin Einar Löf-stedt, i grekiska Claes Lindskog och Axel W Persson, i pedagogik Axel Herrlin, i litteraturhistoria Johan Mortensen, Fredrik Böök och Albert Nilsson. Seminarieuppsatser skrev han om bl a Parians problem (Snoilsky, Heidenstam, Fröding) och om Frödings Hamletproblematik i samband med dikten Balen. För sin licentiatavhandling i litteraturhistoria valde han som ämne Ola Hansson, skåningen och européen (Studier i Ola Hanssons novellistik). G, som gjort betydande excerpter till en doktorsavhandling, avbröt studiet, förekommen av en äldre, finlandssvensk forskare. Han fortsatte som utgivare av Ola Hanssons Efterlämnade skrifter. Ett av hans första offentliga framträdanden skedde vid det tillfälle 1926, då Ola Hanssons stoft förts från Turkiet för att gravsättas på Norra kyrkogården i Lund.

 

G kom i Lund att tillhöra flera från varandra icke strängt avgränsade kotterier, alla med litterär inriktning. Ingvar Andersson kände han från tidiga skolår; med Ivar Harrie kom han i kontakt 1918. Båda dessa — och vid deras sida Sigfrid (Tristan) Lindström — kom att spela en roll i den 1920 nystartade studenttidningen Lundagård. I tidningens första årgång debuterade G med en dikt på elegiskt distikon, signerad Orfeus, »Till den klassiska hunden». I 1924 års årgång av Lundagård, där G själv var redaktör, bidrog han flitigt både på prosa och med skämtsam och allvarlig poesi; under hans hand utformades kamratporträtten på vers, de inledande s k Q-verserna till ekvilibristiska uppvisningar i vers- och rimkonst med ibland överraskande lyrisk touche.

 

Ett markant avbrott i studielivet utgjorde för denna mellankrigsgeneration den förlängda värnplikten. I studentkompaniet i Halmstad bildades en grupp som också i fortsättningen höll samman: dit hörde bl a Ingvar Andersson, historikern Walfrid Holst och Elof Stoltz, prästson från Ravlunda. De utbildade sin egen sällskapliga livsstil, odlade, senare också i brev, en spirituell och bisarr konversation, med inslag av fakirisk komik. Som studentkompaniets halvofficiella nöjesdetalj författade de våren 1922 ett spex Cleopatra. Samma sida av G:s begåvning trädde i dagen, då han medverkade i nations- och studentspex och då han 1928 tillsammans med Bengt Hjelmqvist författade kupletter och prosainslag till Oscar Winges Malmörevy Sicken blomma.

 

Utanför Lundagårdskretsen och Halmstadskretsen stod den grupp av unga essayister och litteraturforskare som formades kring mitten av tjugotalet i Lund: dit hörde Olle Holmberg, Algot Werin och Frans G Bengtsson. De idkade vänskapligt umgänge vintrar och somrar och bildade en litterär koloni i Ljunghusen sommaren 1927, då G läste korrektur på sin genom Olle Holmbergs förmedling av Norstedts förlag antagna debutsamling.

 

Efter exercistidens slut hade G för första gången rest utomlands; utlandsresorna blev också senare viktiga inslag i hans liv. Sitt första pass tog han ut i Malmö 8 juni 1922 (Längd 1 70 m Hår mörkt Ögon grå). Resan, där den elegante och bereste Walfrid Holst liksom flera gånger senare var färdkamrat, förde över Berlin, Wien, Dresden, Prag till Budapest. Mötet med efterkrigseuropa, dess blandning av fattigdom och lyx, hets och hunger gjorde djupt intryck och satte spår i den lyrik G nu skrev med de utländska miljöerna (framför allt Wien) som bakgrund och underlag. I Oberammergau såg G 1922 det bekanta passionsdramat spelat för första gången efter kriget; from nu kommer ofta bibliska och religiösa motiv in i G:s diktning med Kristi kors som grundsymbol. Resan gav även direkt kontakt med den samtida, expressionistiska tyska diktningen.

 

Följande års utlandsresa (avresa 12 maj) gick till Paris och Rivieran. I Paris umgicks G med en grupp sv romanister, bland dem journalisten Bror Centerwall, läste och köpte åtskilligt med modern fransk skönlitteratur och såg fransk teater; han skrev Parisdikter av modernt snitt, alla orimmade. Från juli månad vid Rivieran stammar en serie kärleksdikter (Mediterranea) som till föremål hade en ung målarhustru; bilder, motiv, stämningar från dessa inflätas delvis ordagrant i sviten Kärleksroman i Kärlek i tjugonde seklet tio år senare. Till mitten av tjugotalet hörde G:s livsavgörande möten med en annan kvinna, den i Elberfeld i Rhenlandet 1901 födda koreografen Charlotte Blensdorf, senare bosatt i utlandet på nytt, och gift MacJannet. I de erotiska dikterna i Kärlek i tjugonde seklet och Att övervinna världen finns gravskrifterna över denna kärlek.

 

Reselivet försåg G med ett stycke livsfilosofi och ett symbolspråk. Livet själv förvandlas i hans poesi ofta till en resa (»Utan sällskap far jag genom tiden») eller en odyssé (»en homerisk irrfärd från oss själva»). Miljön i Malmö och resorna på kontinenten gav stämningsbakgrunden för den tidiga diktsamling, som G var sysselsatt med 1922—24 och som, om den kommit ut, skulle hetat »Staden». Dikterna är samlade i sex avsnitt. Debutsamlingen 1927, där titeln talar om främlingskapet i omvärlden (I en främmande stad), var stramare och komponerad i fyra satser liksom flertalet av hans senare samlingar (delvis med sonaten som mönster för uppbyggnaden).

 

Nya resor följde; den viktigaste (15 april —21 maj 1932) förde till Grekland. En otryckt resedagbok ger bilder bl a från Athen, Eleusis, Delfi, Sunion, Mykene och Korint. Hemfärden togs över Konstantinopel med besök i Buyukdere och Therapia, orter kända från Ola Hanssons biografi. Resan bidrog till att för G levandegöra den grekiska antiken, som han tidigare genom studier och egna översättningar var väl förtrogen med. De antika motiven i Kärlek i tjugonde seklet (1933) — liksom senare i Dödsmask och lustgård (1952) — lokaliseras ofta i det grekiska landskap han genom självsyn lärt känna.

 

Under och efter studieåren sysslade G med undervisning (ett kortare vikariat vid Malmö latinskola, flera terminers undervisning vid Malmö aftonskola); i skolmiljö rör sig diktboken Ensamstående bildad herre (1935). G skrev på tjugotalet artiklar bl a i årsboken Skåne, recensioner, företrädesvis om romaner i Sydsv Dagbladet (bl a Gide, Dreiser, Papini, Hj Bergman) och om samtida lyrik i BLM. Praktisk beröring med teatern fick han 1928, då Aristofanes' Fåglarna, som han och Ivar Harrie tolkat i modern version, uppfördes på Dramatiska teatern, följd 1932 av Lysistrate. Båda Aristofaneskomedierna gestaltades som revykomedier med aktuella inslag efter aktuella europeiska mönster (jfr Otto Geisteds version av Lysistrate spelad i Khvn 1931).

 

Kontakterna med teatern ledde till att G 1934 engagerades som litterär rådgivare vid Dramaten, en befattning som han först skötte från Lund. Genom dåvarande radiochefen Carl Axel Dymling knöts G från 1936 till Sveriges radio som chef för radioteatern, där han stannade till 1950; programdirektör vid radion var han 1949—50. I samband med anställningen vid radion flyttade han till Sthlm. Han skaffade sig bostad på Djurgården, först i Weylandtska villan, sedan på Bergsgården, inredde sitt hem med smak, hade en vacker boksamling, antikviteter och kuriosa från resor (schalen från Sarajevo) och en samling konstverk av bl a Hillerström, Josephson, Hill, Schjerfbeck och Gauguin (förstudie till duken Den gule Kristus; jfr dikten med samma namn i Ögon, läppar). G deltog i musiklivet och teaterlivet i huvudstaden, mer reserverat i sällskapslivet.

 

Från sitt ämbetsrum på Kungsgatan 8 styrde han som chef för radioteatern sin avdelning »med mycket långa tyglar» (Pontus Bohman), inte en dominerande chefstyp, men en inspiratör och stimulator, som med sin vidsträckta orientering inom dramatiken gav repertoaren nyheter, översatte och bearbetade, vaksam att anpassa föreställningarna efter radions medium. Med god balans, oräddhet och slagfärdighet ledde han de s k programkollegierna, där den gångna veckans program kritiskt granskades. Sjukdom, en från mödernet ärvd migrän, som tidvis drabbade honom i svåra och långa anfall, kunde retardera hans eljest ihärdiga arbetstakt och dämpa det leklynne och det skämtsamma humör, som präglade hans uppträdande alltifrån studentårens kamratumgänge.

 

För egen skönlitterär produktion kom nu egentligen blott somrar i Falsterbo och ferier i utlandet i fråga. Helst sökte han sig till romanska länder som Frankrike och Italien; en resa till Alger mars 1939 förde honom bl a till Biskra och Touggourt: de lyriska nedslagen finns i Sången om Touggourt (Fem kornbröd och två fiskar). Med krigsutbrottet 1939 avbröts reselivet också för G:s del. På sin plats i Sveriges radio mötte G med stridbart motstånd varje försök att inkräkta på radions frihet. I val av pjäser och Dagens dikt fick han anledning visa sin inställning, klart dokumenterad också i den 1942 publicerade samlingen Fem kornbröd och två fiskar. Han deltog vid ett besök i det av tyskarna ockuperade Khvn tillsammans med sv författarkolleger jan 1941, en manifestation av nordisk samhörighet.

 

Efter fredsslutet, när Europa på nytt öppnades för resenärer, for G på nya resor. I mars och april 1947 var han i Cannes, Nice och Menton. Upplevelser under denna resa — kontakten med en ung kvinna — speglas i diktsviten Paradismyt (först publ i tidskr Prisma 1948, sedan i Dödsmask och lustgård, 1952). Episoden med »den nya Eva» varade några år. 15 okt 1950 tog G avsked från Radiotjänst av önskan att få vara privatman, att få ägna sig åt författarskap men också av hälsoskäl, drabbad av allt längre och svårare sjukdomsanfall. Befattningen vid Dramatiska teatern behöll han tillsvidare liksom sitt engagemang vid Norstedts förlag som rådgivare och lektor.

 

Kring 1950 fick G nära kontakt med Greta Thott, änka efter greve Stig Thott. Den inleddes i Falsterbo; en resa till Las Palmas 29 febr—14 mars 1952 stod i den nya kärlekens tecken (dikten Mot en stjärna i Dödsmask och lustgård, daterad Gran Canaria 1952). Greta Thott blev G:s definitiva livs-ledsagarinna och officiellt trolovade. Till- sammans bodde de under hans sista decennium om vintrarna på Bergsgården, om somrarna på Greta Thotts änkesäte vid Bö-kebergsslätt invid sjön Yddingen — det landskap som är bakgrunden i G:s två sista diktsamlingar. Tillsammans for de på utlandsresor, bl a till Italien 1953, Grekland 1954, Tyskland, Österrike 1955, Portugal och England 1956. Passet 1952 noterar för första gången »Hår svart, gråsprängt» (redan i diktsamlingen 1937: »Svart är mitt hår, vid tinningarna vitt»). Den sista resan, våren 1958 — samma månad som G fyllde 60 år — gick till Sicilien (speglad i dikten Till Magna Grada). Under resan drabbades G av en plötslig förlamning. På neurologiska kliniken i Lund, där G tillbragte några veckor i juni, diagnosticerades sjukdomen som myastenia gravis, en sällsynt förlamningssjukdom av progredierande art. G:s i grunden starka fysik hade flera gånger tidigare varit utsatt för sjukdomsattacker: paratyfus i början av tjugotalet, en svårartad migrän, som senare ledde till bruk och missbruk av mjöldrygepreparatet gynergen (därom i dikten Änglatrumpeten, ingående i Ter-ziner i okonstens tid, fabeln om »datura», spikklubban, växten varav mjöldrygepreparatet framställs).

 

Den nya, livshotande sjukdomen, myastenien, angrep i vågor; tidvis hölls den i schack genom prostigmin. De första symptomens tid våren och sommaren 1958 var en poetiskt produktiv period, då Terziner i okonstens tid fullbordades och utkom. I febr 1959 fördes G i samband med förlamning i strupen och hotande kvävning första gången till Södersjukhuset i Sthlm, blev i mars tracheotomerad och placerad i respirator. Hans enda kontakt med yttervärlden uppehöll Greta Thott, som var dag besökte honom, tolkade hans ofta deformerade, svårlästa bokstäver på brevlappar, tillkallade läkare och sköterskor då så behövdes och läste högt för honom. På sommaren 1959 överfördes G till Epidemisjukhuset i Sthlm. Under våren och sommaren i denna nästan totala isolering, med svåra kroppsliga smärtor, kvävningsanfall och ångest, bröt med samma eruptiva kraft som några gånger tidigare den skapande impulsen för sista gången fram. Under loppet av några månader (5 mars—31 juli) skrevs de dikter som skulle bilda samlingen Ögon, läppar, utkommen på hösten 1959. Prologen till diktboken, införd först i korrekturet, karakteriserar den: »ord ur en mun som inte själv kan tala».

 

Sjukdomen gick på nytt tillbaka. Det hål som öppnats i halsen, avsett för respiratorns kanyl, syddes ihop mot läkarnas inrådan men på G:s egen önskan. G kunde återvända till hemmet på Djurgården där han bodde från slutet av 1960 till i början av maj 1961, då han med Greta Thott for till Bökeberg. Han hade under denna tid kunnat leva tämligen normalt; gå på teater, träffa vänner, läsa böcker, tom ägna sig åt översättningsarbete.

 

Sjukdomen gjorde på sommaren ett nytt anlopp. Oro och ångest tilltog. Den 18 juli spelade han på kvällen några av sina favoritstycken på sin skivspelare bland dem Brahms Ein deutsches Requiem — musik och ord som redan i ungdomen gripit honom starkt. Mitt på dagen den 19 juli gick han ned till sjön Yddingen, klädde sig för bad, simmade ut i sjön och blev funnen död. Något tidigare hade han skrivit till Greta Thott: »Jag är nöjd med vad jag fått, av din kärlek, vänner, dikt».

 

Den utstötte sonen från Södra Förstadsgatan i Malmö hade lyckats i sin karriär och hade hunnit få många utmärkelser och förtroendeuppdrag. 1937 hade han blivit ledamot av Samfundet De nio, 1940 av Sv akademin, i vars Nobelkommittéarbete han ivrigt deltog. 1944 kreerades han till filosofie hedersdoktor i Lund. Han hade tidigt erhållit akademins stora pris (1939) och tilldelades »Lilla Nobelpriset» 1960. Under dessa år av framgång, under en oklanderlig fasad av perfekt ämbetsman med diskret framtoning, röjde sig — endast för få nära vänner och i hans dikter — ett starkt, ibland eruptivt temperament.

 

G:s privata liv rymmer branta och snabba växlingar. Hans lyrik känner också snabba växlingar och skiftningar: dess främsta verkningsmedel, under alla hans diktnings perioder, är kontrasten. Debutant på tjugotalet förstod han att i sin lyrik blanda skepsis och mystik. Han gav sin prägel åt trettiotalets lyriska fysionomi med böcker som Andliga övningar (1932) — genombrottsboken, en av kulminationspunkterna i hans till kristna sinnebilder anknytande poesi — och Kärlek i tjugonde seklet (1933), där sensuell erotik brytes mot erotisk mystik: de två diktböckerna står i viss mån som tes och antites. Tonen har polyfon rikedom i samlingen Att övervinna världen (1937). I den mest öppet tidsengagerade av G:s diktsamlingar, Fem kornbröd och två fiskar (1942), står politiska paroller sida vid sida med en fridsdröm tolkad i apokalypsens färger och personligt färgad lyrik anknytande till hans ursprungssituation (Till en näktergal i Malmö).

 

Med denna diktbok avslutas en period i G:s poesi, präglad av formell virtuositet i rimtekniken, med raffinerad blandning av vardagsord och lyrisk diktion. G hade löpt linan ut och såg inga utvecklingsmöjligheter på den inslagna vägen. En produktivitetskris följde; efter åtskilliga års tystnad, under nya personliga erfarenheters tryck och under inflytande av ett nytt litterärt klimat gjorde G sin stämma hörd med Dödsmask och lustgård 1952. Stilimpulser för sin nya, oftast orimmade lyrik, har han hämtat från både gamla orientaliska mönster, grekisk korlyrik (med Hölderlin som mellanhand) och från samtida sv och anglosachsisk lyrik. Nyorienteringen var viktig också ur motivisk synpunkt; när tidigare brukade motiv återupptas, sker det ofta med omvända förtecken.

 

Med nya signaler, ny rimfärdighet och en ny prosodi återvänder G i Terziner i okonstens tid (1958), hans bidrag till det litterära 50-talet; versformen är den från Dante lånade terzinen. I ögon, läppar (1959), där terzinens grundmönster mjukas upp och delvis ersätts av lyriska kortdikter, nådde han fram till stor och stilla enkelhet, främst i naturdikter och kärleksdikter. Boken betecknade ett sista genombrott för G:s poesi, en halvt postum diktsamling, hans mänskligt gripande Sånger från Hades.

 

Som diktare har G till skillnad från sina jämnåriga i de »fem ungas» generation, som alla var autodidakter, en klart akademisk profil (»en lärling från Tegnérs akademi»). Hans egen roll var inte den litterära revoltörens eller ledargestaltens; till de alltför snävt tidsbundna litterära idealen har han markerat en viss distans. I en tid av formupplösande tendenser inom lyriken håller G en strängt formmedveten linje; i hans manuskript kan man avläsa arbetet med formen under ofta betydande omstöpningar. Metriska problem och teorier intresserade honom starkt från unga år, likaså försök att överföra musikaliska former eller musikaliska paralleller till lyrikens område (Sonat 1928). Före 1920 hade han även sysslat med musikalisk komposition; själv spelade han i unga år violin.

 

Den lyriska impulsen tog honom för första gången i besittning med överrumplande kraft; »utan föregående varning» började han skriva vers 1919, efter att tidigare ha prövat prosaformer. Ofta skildrar han också, särskilt i sin tidigare poesi, den lyriska skapelseakten som ett tillstånd, där han själv är ett passivt medium, mottar ett budskap, skriver efter diktamen. Med känsla av valfrändskap orienterade han sig i mystikens värld. Han läste kristna barockmystiker som Angelus Silesius eller orientaliska mystiska texter som Bhagavadghita men också Pascal och Kierkegaard. Som i mystikernas liv följs i hans diktarliv perioder av vision och skapande av långa perioder av torka och tystnad. Inte bara sin inspirationsupplevelse har han tolkat i termer från mystikens språk men också andra moment: jagutplåningen, oändlighetskänslan, gudsupplevelsen, förhållandet till den egna döden.

 

Motiv och symboler väljer G med förkärlek från två håll: den bibliska världen och den grekiska antiken. Hans lyrik har inte konfessionellt kristen prägel; med ett »kanske» eller »kanhända» markerar han ofta ett skeptiskt avstånd. I och efter Dödsmask och lustgård (1952) omprövar han sin motiv- och symbolvärld. Han avlägsnar sig från de bibliska och kristna motiven; antiken vinner på nytt tvekampen. Samtidigt förvandlas hans tidigare »apolliniskt» formade antikbild till en »dionysisk» och »orfisk» antik, där lidandet och skådandet kommer i centrum. — Vid sidan av bibliska och antika influenser märks de orientaliska. G:s tidigaste kontakt med österländsk poesi förmedlades av Bethges översättningsvolym Die chinesische Flöte; sedan kom Erik Hermelins tolkningar av persisk poesi att spela en roll, bl a för sviten Paradismyt i Dödsmask och lustgård.

 

Vid sidan av sin gärning som originallyriker har G gjort en viktig insats som översättare av antik och modern litteratur. Av nyare lyriker har han introducerat bl a Nobelpristagarna Gabriela Mistral (Sången om en son 1944) Jiménes och Seféris (Själens dunkla natt och andra tolkningar 1955). Många av G:s översättningar har samband med hans starka intresse för dramatik såsom tolkningarna av Aristofanes och Calderon (tills med Ivar Harrie) och översättningar av Euripides, Sofokles och Lorca.

 

Bland tonsättningar av större format till G:s texter märks Förklädd gud av Lars-Erik Larsson samt juloratoriet Den heliga natten, symfonin Johannes uppenbarelse och Hymn till ett evakuerat Nationalmuseum av H Rosenberg. Åtskilliga dikter har tonsatts även av I Lidholm, G Nystroem, G Turesson m fl.

Författare

Carl Fehrman

 

//Källa: Hjalmar R Gullberg, urn:sbl:13291, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Fehrman), hämtad 2017-03-01.//

 

 

Fotnot 11

 

 

Nämndeman Gustav Emil Johnson i Boatorp

 

Emil var min farfars halvbror.

Bland dem i Lemnhult vars namn och person i olika sammanhang betytt mycket för socknen, kan nämnas G.E Johnson i Boatorp.

Född 1866 på den gård, som hela hans verksamma liv förblev hans hem, död 1949.

Hans skolunderbyggnad bestod endast av några år med sk varannandagsläsning samt några privatlektioner för skolmästaren samt självstudier. Hans förmåga gjorde emellertid att han tidigt togs i anspråk för socknens förtroendeuppdrag. Bland många sådana uppdrag kan nämnas : Ordf i fattigvården med alla de svårigheter och små omständigheter som då rådde vid tex fattigutdelningen. Nämndeman i Östra Häradsrätt, med resa efter häst till Vetlanda, utan någon ersättning.

Till detta uppdrag hörde otaliga bopuppteckningar och arvsskiften samt förrättade lösöreauktioner. Överförmyndare i 40 år med ett otal skrivna handlingar och sökande efter arvingar som utvandrat. Kommunalordförande i 22 år, bevarade handlingar visar svårigheten för många sockenbor att klara kommunalutskylderna. Ordf i kristidsnämnden under första varldskriget. Ledamot i taxeringsnämnden i 25 år. Revisor i skola och kykokassör i många år. God man vid lantmäteriförrättningar tex vid delningen av Näshuts gård.

 

//Källa Lemnhults Hembygdsbok//

 

Fotnot 12

 

 

Nämndeman Gösta Stenhag

 

Gösta Johnson-Stenhag, född den 1 jan 1896, son till nämndeman Emil Johnson ohh Hulda Pettersson Boatorp. Gösta fick en bättre utbildning än sin far och kompletterade sedan med studier på Sörängens folkhögskola och även Stora Segerstads lantmannaskola 1922-23. Stenhag ägnade sig första tiden åt lantbruket på fädernegården. År 1925 började han med biltrafik och startade Lemnhults bilstation, som så småningom gav daglig förbindelse med Vetlanda och senare även med Åseda. Det var en kombinerad mjölktransport, person- och postbefordran, samt daglig lantbrevbäring Korsberga-Lemnhult-Boaskögle.

Stenhags kommunala uppdrag började redan i mitten på 1920-talet och han var kommunalstämmans ordförande i ca 10 år. Han var även nämndeman i Njudungs Domsagas Häradsrätt från 1934 fram till sin bortgång.

 

//Källa:, utdrag från Lemnhuls Hembygdsbok//